Belgaren är en frisk, medelstor hund med ungefär samma mankhöjd som en Schäfer. En hane är ca 62 cm och en tik ca 58 cm. Längden skall vara densamma som mankhöjden. Normalvikt för en hane är ca 25 - 28 kg och för en tik ca 20 - 22 kg, alltså mycket lättare än en Schäfer.
Belgarnas förfäder är vall- och vakthundar som har använts i Europa i många år. Även i Belgien fanns dessa vallhundar i olika varianter men år 1891 samlades en grupp belgarägare utanför Bryssel och bildade den Belgiska Vallhundsklubben. Det beslutades om en rasstandard och rasen delades upp i tre olika hårlagsvarianter; långhår, korthår och strävhår. Den standarden har sedan ändrats ett antal gånger tills man kommit fram till de fyra varianter som erkänns idag.

Groenendael var den första Belgaren som kom till Sverige i början av 50-talet. Tervueren kom några år senare medan den första Malinois togs in 1974 och landets första Laekenois kom 1984

GRUPP 1

STANDARD FÖR BELGISK VALLHUND FCI nr 15

(Berger belge)

ORIGINALSTANDARD: 2001-03-13

FCI-STANDARD: 2001-06-22; franska

SKKs STANDARDKOMMITTÉ: 2002-06-05

URSPRUNGSLAND/

HEMLAND: Belgien

ANVÄNDNINGS-

OMRÅDE: Rasen är ursprungligen en vallhund, men är idag en brukshund (för

vakt, försvar, spår osv) och mångsidig tjänstehund liksom familjehund.

FCI-KLASSI-

FIKATION: Grupp 1, sektion 1

Med arbetsprov

BAKGRUND/

ÄNDAMÅL: Vid slutet av 1800-talet fanns i Belgien ett antal vallhundar av skilda

typer och olika pälsvarianter. En grupp ledd av professor A. Reul från

veterinärmedicinska högskolan i Cureghem bildades för att bringa lite

ordning och A. Reul kan anses vara den verklige pionjären och

grundaren av rasen.

Rasen antogs officiellt 1891-1897. År 1891 bildades en rasklubb i

Bryssel och samma år organiserade professor A. Reul en granskning

av 117 hundar i Cureghem, vilket gjorde det möjligt att uppskatta

numerären och att välja ut de bästa individerna. De följande åren

påbörjades ett avelsurval bl.a. genom att linjeavla på vissa hanhundar.

År 1892 presenterade rasklubben en första mycket detaljerad rasstandard.

Bara en enda ras med tre pälsvarianter blev tillåten. Då

rasen var den vanlige mannens hund och därför utan status var det

först år 1901 som de första belgiska vallhundarna blev registrerade

hos den belgiska kennelklubben.

Under de följande åren föresatte sig uppfödarna att ena typen och

rätta till felen. Ungefär år 1910 hade den belgiska vallhundens typ

och temperament blivit befäst.

Frågan om olika varianter och tillåtna färger har orsakat många

schismer. Däremot har det som rör morfologin, temperamentet och

anlaget för arbete aldrig orsakat någon oenighet.

HELHETSINTRYCK: Den belgiska vallhunden skall ha normala och harmoniska

proportioner och utstråla elegans och kraft. Den skall vara medelstor

med torr och stark muskulatur. Rasen skall vara kvadratisk, härdig,

rustad för utomhusvistelse oberoende av årstid och de klimatväxlingar

som är vanligt förekommande i Belgien. Med sina harmoniska

proportioner och det stolt burna huvudet skall den belgiska

vallhunden ge ett intryck av elegant robusthet, vilket bör vara ett

utmärkande drag för en arbetande hund. När hunden döms i stående

skall den ställa sig i en naturlig position utan att föraren rör hunden.

VIKTIGA MÅTT-

FÖRHÅLLANDEN: Den belgiska vallhunden skall vara kvadratisk. Bröstkorgen skall nå

till armbågarna. Nospartiets längd skall motsvara eller något överstiga

huvudets halva längd.

UPPFÖRANDE/

KARAKTÄR: Rasen skall vara vaksam och aktiv, mycket livfull och alltid redo till

handling. Förutom sina medfödda anlag som vallhund har rasen också

värdefulla egenskaper, som gör den till en utmärkt vakthund. Om så

behövs, tvekar den inte att försvara sin husbonde. Rasen förenar alla

de egenskaper man kan önska av en vall-, vakt-, skydds- och

tjänstehund. Dess livliga och vakna temperament och dess självsäkra

sinne, utan någon rädsla eller aggressivitet, skall avspeglas i

kroppshållningen och det stolta och uppmärksamma uttrycket i de

gnistrande ögonen. Man skall ha i åtanke "lugn" och "djärv" vid

bedömning av rasen.

HUVUD: Huvudet skall bäras högt. Det skall vara väl utmejslat, långt men utan

överdrift, ha raka linjer och vara torrt. Skallen och nospartiet skall

vara ungefär lika långa, men nospartiet kan vara något längre vilket

bidrar till det fulländade helhetsintrycket.

Skallparti: Skallen skall vara medelbred, i proportion till huvudets längd. Pannan

skall snarare vara flat än rundad. Pannfåran skall vara föga

framträdande. I profil skall skallens och nosryggens plan vara

parallella. Nackknölen skall vara föga markerad. Ögonbrynsbågarna

och okbågarna skall inte vara framträdande.

Stop: Stopet skall vara måttligt markerat.

Nostryffel: Nostryffeln skall vara svart.

Nosparti: Nospartiet skall vara medellångt och gradvis avsmalnande mot nosspetsen

i form av en avlång kil. Området under ögonen skall vara väl

utmejslat. Nosryggen skall vara rak. I profil skall den vara parallell

med skallpartiets plan. Mungiporna skall vara väl tillbakadragna, dvs

när gapet hålls vidöppet skall mungiporna vara stramt tillbakadragna.

Läppar: Läpparna skall vara tunna, väl åtliggande och välpigmenterade.

Käkar/tänder: Rasen skall ha ett komplett, regelbundet och starkt saxbett med vita

och kraftiga tänder och välutvecklade käkar. Tångbett, som föredras

av herdarna, tolereras. Avsaknad av två P1:or tolereras. M3 beaktas

inte.

Kinder: Kinderna skall vara torra och flata, dock musklade.

Ögon: Ögonen skall vara medelstora, varken utstående eller insjunkna, lätt

mandelformade, snedställda och bruna, helst mörkbruna. Ögonkanterna

skall vara svarta. Blicken skall vara öppen, livlig, klok och

forskande.

Öron: Öronen skall vara högt ansatta, tämligen små, vara tydligt trekantiga

och styva med spetsiga toppar och vara rakt upprättstående när

hunden är uppmärksam. Öronbrosket skall vara väl avrundat i basen.

HALS: Halsansättningen skall vara tydligt markerad. Halsen skall ha viss

längd, vara muskulös och bredare vid ansättningen i skulderpartiet.

Den bärs tämligen upprätt. Huden skall vara åtliggande. Nacken skall

vara lätt välvd.

KROPP: Kroppen skall vara kraftfull utan att vara tung. Kroppslängden mätt

från skulderleden till sittbensknölen skall vara ungefär densamma

som mankhöjden.

Överlinje: Ryggen och länden skall tillsammans bilda en rak överlinje.

Manke: Manken skall vara markerad.

Rygg: Ryggen skall vara fast, kort och välmusklad.

Ländparti: Ländpartiet skall vara kraftigt, kort, tillräckligt brett och välmusklat.

Kors: Korset skall vara välmusklat och endast lätt sluttande. Det skall vara

tillräckligt brett, men utan överdrifter.

Bröstkorg: Framifrån sett skall bringan ha föga bredd, utan att vara trång.

Bröstkorgen skall i sin helhet inte vara för bred, men i stället ha gott

djup. Revbenen skall vara väl välvda i sin övre del.

Underlinje: Underlinjen skall vara lätt uppdragen i en harmonisk båge mot buken,

måttligt markerad, varken för djup eller för vinthundsaktig.

Svans: Svansen skall vara väl ansatt, kraftig vid ansättningen, medellång och

räcka minst till hasleden, helst längre. I stillastående bärs svansen

hängande med svansspetsen lätt böjd i nivå med hasen. I rörelse bärs

den högre, dock inte över rygglinjen, och böjningen i svansspetsen

accentueras, utan att svansen någonsin bärs ringlad eller böjd åt sidan.

EXTREMITETER:

FRAMSTÄLL: Benstommen skall vara solid men inte grov. Muskulaturen skall vara

torr och stark. Frambenen skall från alla sidor sett vara lodrätt ställda

och framifrån sett absolut parallella.

Skulderblad: Skulderbladen skall vara långa, snedställda och väl ansatta. De skall

bilda en tillräcklig vinkel mot överarmarna, idealiskt ca 110-115

grader.

Överarm: Överarmarna skall vara långa och tillräckligt snedställda.

Armbågar: Armbågarna skall vara fasta, varken lösa eller knipta.

Underarm: Underarmarna skall vara långa och raka.

Handlov: Handlovarna skall vara mycket fasta och torra.

Mellanhand: Mellanhänderna skall vara starka och korta. De skall vara så lodrätt

ställda som möjligt eller endast aningen vinklade framåt.

Tassar: Framtassarna skall vara runda, s.k. kattassar med välvda och väl

slutna tår. Trampdynorna skall vara tjocka och elastiska. Klorna skall

vara mörka och kraftiga.

BAKSTÄLL: Bakstället skall vara kraftfullt utan att verka tungt. Bakbenen skall

vara väl ställda. Sedda bakifrån skall de vara absolut parallella.

Lår: Låren skall vara medellånga, breda och mycket muskulösa.

Knäled: Knälederna skall vara belägna ungefär rakt under höftlederna och

vara normalt vinklade.

Underben: Underbenen skall vara medellånga, breda och muskulösa.

Has: Haslederna skall vara måttligt vinklade och lågt ansatta. Hasorna skall

vara breda och muskulösa.

Mellanfot: Mellanfötterna skall vara starka och korta. I ursprungslandets

standard anges att sporrar inte är önskvärda.

Tassar: Baktassarna kan vara lätt ovala med välvda och väl slutna tår.

Trampdynorna skall vara tjocka och elastiska. Klorna skall vara

mörka och kraftiga.

RÖRELSER: Rörelserna skall vara livliga och fria i alla gångarter. Rasen är en god

galoppör, men de vanligaste gångarterna är skritt och framför allt

trav. Benen skall röra sig parallellt med kroppens mittlinje. Vid större

hastighet närmar sig tassarna varandra. Travet är måttligt vägvinnande.

Det är jämnt och lätt med gott påskjut bak. Överlinjen hålls

därvid mycket stram utan att frambenen lyfts för högt. Den belgiska

vallhunden är ständigt i rörelse och förefaller vara outtröttlig.

Rörelserna är snabba, elastiska och livliga. Hunden är kapabel till

plötsliga vändingar i full fart. På grund av sitt kvicka temperament

samt önskan att vakta och skydda har den en markant tendens att röra

sig i cirklar.

HUD: Huden skall vara elastisk och stramt åtliggande. Läppkanterna och

ögonkanterna skall vara kraftigt pigmenterade.

PÄLS:

Pälsstruktur: Pälsen varierar i fråga om längd, struktur och färg hos de olika

varianterna, vilket utgör kriterierena för varianterna tervueren,

groenendael, malinois och laekenois. Hos samtliga dessa skall pälsen

vara tjock, tätt åtliggande och av sådan struktur att täckhåret

tillsammans med underullen ger ett utmärkt skydd.

Färg: Se under respektive variant.

Mask: Mask skall finnas hos tervueren och malinois. Masken skall vara väl

markerad och helst omfatta över- och underläpparna, mungiporna och

ögonlocken i ett sammanhängande svart fält. Minimikravet är att svart

färg måste förekomma på öronen, ögonlocken och över- och

underläpparna.

Svärtad ("charbonné"): Tervueren och malinois skall ha svärtad päls. Med svärtad menas

att hårspetsarna är svarta vilket skuggar grundfärgen. Det svarta gör

att pälsen skiftar, men det svarta får inte bilda stora fläckar eller

ränder (tigrering). Hos laekenois är svärtningen inte så tydlig.

För alla varianter gäller att lite vitt tolereras på bringa och tår.

STORLEK/VIKT:

Mankhöjd: Idealmankhöjd: hanhund 62 cm

tik 58 cm

Tillåten avvikelse: - 2 cm, + 4 cm.

Vikt: Hanhund: ca 25-30 kg

Tik: ca 20-25 kg.