De belgiska vallhundarna är uppdelade i fyra varianter:
Belgaren är en frisk, medelstor hund med ungefär samma mankhöjd som en Schäfer. En hane är ca 62 cm och en tik ca 58 cm. Längden skall vara densamma som mankhöjden. Normalvikt för en hane är ca 25 - 28 kg och för en tik ca 20 - 22 kg, alltså mycket lättare än en Schäfer. Belgarnas förfäder är vall- och vakthundar som har använts i Europa i många år. Även i Belgien fanns dessa vallhundar i olika varianter men år 1891 samlades en grupp belgarägare utanför Bryssel och bildade den Belgiska Vallhundsklubben. Det beslutades om en rasstandard och rasen delades upp i tre olika hårlagsvarianter; långhår, korthår och strävhår. Den standarden har sedan ändrats ett antal gånger tills man kommit fram till de fyra varianter som erkänns idag.
Groenendael var den första Belgaren som kom till Sverige i början av 50-talet. Tervueren kom några år senare medan den första Malinois togs in 1974 och landets första Laekenois kom 1984
GRUPP 1
STANDARD FÖR BELGISK VALLHUND FCI nr 15
(Berger belge)
ORIGINALSTANDARD: 2001-03-13
FCI-STANDARD: 2001-06-22; franska
SKKs STANDARDKOMMITTÉ: 2002-06-05
URSPRUNGSLAND/
HEMLAND: Belgien
ANVÄNDNINGS-
OMRÅDE: Rasen är ursprungligen en vallhund, men är idag en brukshund (för
vakt, försvar, spår osv) och mångsidig tjänstehund liksom familjehund.
FCI-KLASSI-
FIKATION: Grupp 1, sektion 1
Med arbetsprov
BAKGRUND/
ÄNDAMÅL: Vid slutet av 1800-talet fanns i Belgien ett antal vallhundar av skilda
typer och olika pälsvarianter. En grupp ledd av professor A. Reul från
veterinärmedicinska högskolan i Cureghem bildades för att bringa lite
ordning och A. Reul kan anses vara den verklige pionjären och
grundaren av rasen.
Rasen antogs officiellt 1891-1897. År 1891 bildades en rasklubb i
Bryssel och samma år organiserade professor A. Reul en granskning
av 117 hundar i Cureghem, vilket gjorde det möjligt att uppskatta
numerären och att välja ut de bästa individerna. De följande åren
påbörjades ett avelsurval bl.a. genom att linjeavla på vissa hanhundar.
År 1892 presenterade rasklubben en första mycket detaljerad rasstandard.
Bara en enda ras med tre pälsvarianter blev tillåten. Då
rasen var den vanlige mannens hund och därför utan status var det
först år 1901 som de första belgiska vallhundarna blev registrerade
hos den belgiska kennelklubben.
Under de följande åren föresatte sig uppfödarna att ena typen och
rätta till felen. Ungefär år 1910 hade den belgiska vallhundens typ
och temperament blivit befäst.
Frågan om olika varianter och tillåtna färger har orsakat många
schismer. Däremot har det som rör morfologin, temperamentet och
anlaget för arbete aldrig orsakat någon oenighet.
HELHETSINTRYCK: Den belgiska vallhunden skall ha normala och harmoniska
proportioner och utstråla elegans och kraft. Den skall vara medelstor
med torr och stark muskulatur. Rasen skall vara kvadratisk, härdig,
rustad för utomhusvistelse oberoende av årstid och de klimatväxlingar
som är vanligt förekommande i Belgien. Med sina harmoniska
proportioner och det stolt burna huvudet skall den belgiska
vallhunden ge ett intryck av elegant robusthet, vilket bör vara ett
utmärkande drag för en arbetande hund. När hunden döms i stående
skall den ställa sig i en naturlig position utan att föraren rör hunden.
VIKTIGA MÅTT-
FÖRHÅLLANDEN: Den belgiska vallhunden skall vara kvadratisk. Bröstkorgen skall nå
till armbågarna. Nospartiets längd skall motsvara eller något överstiga
huvudets halva längd.
UPPFÖRANDE/
KARAKTÄR: Rasen skall vara vaksam och aktiv, mycket livfull och alltid redo till
handling. Förutom sina medfödda anlag som vallhund har rasen också
värdefulla egenskaper, som gör den till en utmärkt vakthund. Om så
behövs, tvekar den inte att försvara sin husbonde. Rasen förenar alla
de egenskaper man kan önska av en vall-, vakt-, skydds- och
tjänstehund. Dess livliga och vakna temperament och dess självsäkra
sinne, utan någon rädsla eller aggressivitet, skall avspeglas i
kroppshållningen och det stolta och uppmärksamma uttrycket i de
gnistrande ögonen. Man skall ha i åtanke "lugn" och "djärv" vid
bedömning av rasen.
HUVUD: Huvudet skall bäras högt. Det skall vara väl utmejslat, långt men utan
överdrift, ha raka linjer och vara torrt. Skallen och nospartiet skall
vara ungefär lika långa, men nospartiet kan vara något längre vilket
bidrar till det fulländade helhetsintrycket.
Skallparti: Skallen skall vara medelbred, i proportion till huvudets längd. Pannan
skall snarare vara flat än rundad. Pannfåran skall vara föga
framträdande. I profil skall skallens och nosryggens plan vara
parallella. Nackknölen skall vara föga markerad. Ögonbrynsbågarna
och okbågarna skall inte vara framträdande.
Stop: Stopet skall vara måttligt markerat.
Nostryffel: Nostryffeln skall vara svart.
Nosparti: Nospartiet skall vara medellångt och gradvis avsmalnande mot nosspetsen
i form av en avlång kil. Området under ögonen skall vara väl
utmejslat. Nosryggen skall vara rak. I profil skall den vara parallell
med skallpartiets plan. Mungiporna skall vara väl tillbakadragna, dvs
när gapet hålls vidöppet skall mungiporna vara stramt tillbakadragna.
Läppar: Läpparna skall vara tunna, väl åtliggande och välpigmenterade.
Käkar/tänder: Rasen skall ha ett komplett, regelbundet och starkt saxbett med vita
och kraftiga tänder och välutvecklade käkar. Tångbett, som föredras
av herdarna, tolereras. Avsaknad av två P1:or tolereras. M3 beaktas
inte.
Kinder: Kinderna skall vara torra och flata, dock musklade.
Ögon: Ögonen skall vara medelstora, varken utstående eller insjunkna, lätt
mandelformade, snedställda och bruna, helst mörkbruna. Ögonkanterna
skall vara svarta. Blicken skall vara öppen, livlig, klok och
forskande.
Öron: Öronen skall vara högt ansatta, tämligen små, vara tydligt trekantiga
och styva med spetsiga toppar och vara rakt upprättstående när
hunden är uppmärksam. Öronbrosket skall vara väl avrundat i basen.
HALS: Halsansättningen skall vara tydligt markerad. Halsen skall ha viss
längd, vara muskulös och bredare vid ansättningen i skulderpartiet.
Den bärs tämligen upprätt. Huden skall vara åtliggande. Nacken skall
vara lätt välvd.
KROPP: Kroppen skall vara kraftfull utan att vara tung. Kroppslängden mätt
från skulderleden till sittbensknölen skall vara ungefär densamma
som mankhöjden.
Överlinje: Ryggen och länden skall tillsammans bilda en rak överlinje.
Manke: Manken skall vara markerad.
Rygg: Ryggen skall vara fast, kort och välmusklad.
Ländparti: Ländpartiet skall vara kraftigt, kort, tillräckligt brett och välmusklat.
Kors: Korset skall vara välmusklat och endast lätt sluttande. Det skall vara
tillräckligt brett, men utan överdrifter.
Bröstkorg: Framifrån sett skall bringan ha föga bredd, utan att vara trång.
Bröstkorgen skall i sin helhet inte vara för bred, men i stället ha gott
djup. Revbenen skall vara väl välvda i sin övre del.
Underlinje: Underlinjen skall vara lätt uppdragen i en harmonisk båge mot buken,
måttligt markerad, varken för djup eller för vinthundsaktig.
Svans: Svansen skall vara väl ansatt, kraftig vid ansättningen, medellång och
räcka minst till hasleden, helst längre. I stillastående bärs svansen
hängande med svansspetsen lätt böjd i nivå med hasen. I rörelse bärs
den högre, dock inte över rygglinjen, och böjningen i svansspetsen
accentueras, utan att svansen någonsin bärs ringlad eller böjd åt sidan.
EXTREMITETER:
FRAMSTÄLL: Benstommen skall vara solid men inte grov. Muskulaturen skall vara
torr och stark. Frambenen skall från alla sidor sett vara lodrätt ställda
och framifrån sett absolut parallella.
Skulderblad: Skulderbladen skall vara långa, snedställda och väl ansatta. De skall
bilda en tillräcklig vinkel mot överarmarna, idealiskt ca 110-115
grader.
Överarm: Överarmarna skall vara långa och tillräckligt snedställda.
Armbågar: Armbågarna skall vara fasta, varken lösa eller knipta.
Underarm: Underarmarna skall vara långa och raka.
Handlov: Handlovarna skall vara mycket fasta och torra.
Mellanhand: Mellanhänderna skall vara starka och korta. De skall vara så lodrätt
ställda som möjligt eller endast aningen vinklade framåt.
Tassar: Framtassarna skall vara runda, s.k. kattassar med välvda och väl
slutna tår. Trampdynorna skall vara tjocka och elastiska. Klorna skall
vara mörka och kraftiga.
BAKSTÄLL: Bakstället skall vara kraftfullt utan att verka tungt. Bakbenen skall
vara väl ställda. Sedda bakifrån skall de vara absolut parallella.
Lår: Låren skall vara medellånga, breda och mycket muskulösa.
Knäled: Knälederna skall vara belägna ungefär rakt under höftlederna och
vara normalt vinklade.
Underben: Underbenen skall vara medellånga, breda och muskulösa.
Has: Haslederna skall vara måttligt vinklade och lågt ansatta. Hasorna skall
vara breda och muskulösa.
Mellanfot: Mellanfötterna skall vara starka och korta. I ursprungslandets
standard anges att sporrar inte är önskvärda.
Tassar: Baktassarna kan vara lätt ovala med välvda och väl slutna tår.
Trampdynorna skall vara tjocka och elastiska. Klorna skall vara
mörka och kraftiga.
RÖRELSER: Rörelserna skall vara livliga och fria i alla gångarter. Rasen är en god
galoppör, men de vanligaste gångarterna är skritt och framför allt
trav. Benen skall röra sig parallellt med kroppens mittlinje. Vid större
hastighet närmar sig tassarna varandra. Travet är måttligt vägvinnande.
Det är jämnt och lätt med gott påskjut bak. Överlinjen hålls
därvid mycket stram utan att frambenen lyfts för högt. Den belgiska
vallhunden är ständigt i rörelse och förefaller vara outtröttlig.
Rörelserna är snabba, elastiska och livliga. Hunden är kapabel till
plötsliga vändingar i full fart. På grund av sitt kvicka temperament
samt önskan att vakta och skydda har den en markant tendens att röra
sig i cirklar.
HUD: Huden skall vara elastisk och stramt åtliggande. Läppkanterna och
ögonkanterna skall vara kraftigt pigmenterade.
PÄLS:
Pälsstruktur: Pälsen varierar i fråga om längd, struktur och färg hos de olika
varianterna, vilket utgör kriterierena för varianterna tervueren,
groenendael, malinois och laekenois. Hos samtliga dessa skall pälsen
vara tjock, tätt åtliggande och av sådan struktur att täckhåret
tillsammans med underullen ger ett utmärkt skydd.
Färg: Se under respektive variant.
Mask: Mask skall finnas hos tervueren och malinois. Masken skall vara väl
markerad och helst omfatta över- och underläpparna, mungiporna och
ögonlocken i ett sammanhängande svart fält. Minimikravet är att svart
färg måste förekomma på öronen, ögonlocken och över- och
underläpparna.
Svärtad ("charbonné"): Tervueren och malinois skall ha svärtad päls. Med svärtad menas
att hårspetsarna är svarta vilket skuggar grundfärgen. Det svarta gör
att pälsen skiftar, men det svarta får inte bilda stora fläckar eller
ränder (tigrering). Hos laekenois är svärtningen inte så tydlig.
För alla varianter gäller att lite vitt tolereras på bringa och tår.
STORLEK/VIKT:
Mankhöjd: Idealmankhöjd: hanhund 62 cm
tik 58 cm
Tillåten avvikelse: - 2 cm, + 4 cm.
Vikt: Hanhund: ca 25-30 kg
Tik: ca 20-25 kg.
|